När jag och Johanna åkte ut på en fototur på Kroppefjäll lovade det ganska gott. Vädret var växlande med sol och en hel del vackra moln på himlen. Det dröjde dock inte så länge innan förutsättningarna förändrades. Det blev klarblå himmel och variationen och spänningen försvann. Ajajaj! Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Vad gör man då? Vi körde på vägar som vi var väl bekanta med. Det är ett omväxlande landskap med mycket vatten och skog. Kroppefjäll är en stor vildmark som är befriande fritt från civilisationens olika störande brus. Det var öronbedövande tyst. En spillkråka hördes, en ringduva och i fjärran ett svagt brus från en liten bäck.
Även om skogsbruket även här gör sina sår så står skogen hög och tät. Vi tog en fika på en rastficka invid den vackra sjön Stora Kvarndålet. På andra sidan vägen var det en brant skogshöjd med en vacker högstammig skog. Solen lyste genom träden och skapade ett vackert spel med ljus och skugga.
Jag försökte först lite traditionellt med raka avbildningar men blev besviken då det var för stora kontraster. Det blev mest stora suckar fram till att jag började leka lite med kameran. Jag tog den av stativet och handhöll den istället. Vi stod inne i skogen och här var det ganska mörkt. När jag bländade ner max så fick jag ganska långa exponeringstider.
Nu hände det lite saker. Jag rörde kameran åt sidorna, upp och ned, diagonalt, i cirklar och skakade på den. Blå himmel, grön skog och starkt motljus i kombination med kamerarörelsen trollade fram motiv som var långt ifrån en beskrivande verklighet av naturen.
Det spelade ingen roll. Bilderna blev väldigt annorlunda. Abstrakta och rika på färg och ljus. Det soliga vädret tvingade fram ett annat tänk och resultatet blev åtminstone något som tilltalade mig.